Fru Eriksson

I onsdags väntade ett ångestladdat återbesök hos läkaren för förlängning av sjukskrivningen. Hon var mycket tydlig när vi träffades i april att denna halvtids sjukskrivningen inte var skriven i sten utan jag skulle bara ringa om det inte skulle vara hållbart innan vårt återbesök. Stönig som jag är så har jag kämpat på och min räddning har varit bredvidgång senaste veckorna. När jag skulle jobba själv de 4 timmarna i tisdags hade jag sådan ångest mot min tjej för att jag inte klarade av att göra det jobb jag ska göra. Tårarna brände bakom ögonlocken av både ångest och smärta. Det gör så ont i mig att inte kunna bruka min kropp på det sätt jag önskar och vill. 

Jag hann inte mer än innanför dörren innan läkaren frågade mig om jag insett läget nu. Hon såg på min gång och trött ansikte att detta är inte hållbart längre. Du ser sommarfräsch ut men ändå mycket trött. Så lät orden från min läkare. Jag berättade hur sista veckorna och dagarna varit och det var klara ord, nu går du hem och vilar. Jag hade långt där innerst inne motvilligt förstått att detta är det enda just nu men jag vill ändå inte acceptera det. Nu är det bara att gilla läget och försöka lyssna på kroppen. Trotts denna smärta så älskar jag ändå att vara gravid och jag är så oerhört tacksam för att få genomgå denna resa ännu en gång trots krämpor. 

En annan aspekt till att jag pressat mig själv är skräcken att försäkringskassan ska bråka med mig om rätten till ersättning. Men det var hon noga att påpeka att du ska ha din ersättning och skulle det vara några konstigheter så brukar det hjälpa att jag pratar med dem. Så med de orden försökter jag att acceptera att nu är det så här. 

Med mig hem fick jag även Bill och bull, ett par kryckor som förhoppningsvis ska underlätta trycket i framfogarna och underlätta sommaren för mig. Vi får väl se om vi kan bli vänner eller ej.