Fru Eriksson

Allt startade väl egentligen lördag morgonen den 17:e utan att jag med någon som helst aning om det. Som ni kunde läsa här vaknade jag efter en ganska bra natt men med lite ont i ryggen la mig då i soffan mycket ovetande om att det var förvärkarna som satt igång.

Lördagn gick och vi var och kollade på innebandy samtidigt som jag kände fler och fler små värkar som jag började ana var så kallade "fövärkar". Vilket jag var säker på att få från och till i flera veckor till (det har ju alla andra…!). Efter innebandy matchen tog vi en lunch på stan med Marcus och Oksa som skrattade lite lätt åt mina lustiga ansikt uttryck (då en värk kom). Servitrisen skojade lite med mig (utan att veta att jag satt med lätta värkar), Nu du är du laddad med massa energi för barnafödande.

Under eftermidagen (ca 15) inne på coop fick jag för första gången stanna upp och ta ett extra andetag när en värk kom. Men fortfarande då så var detta helt normalt i mitt huvud att man ska känna detta lääänge. Vi lagade middag och jag började vanka här hemma med täta men korta ”värkar”, och jag började testa appen värktimer.

Tiden gick och jag kände mer och mer vid varje värk. Kände att jag behöver bada och få tvätta mig. Fortfarande helt i tron om att det är vanliga förvärkar, inte en tanke på annat. De är ju så korta, det avtar snart!

Jag sitter i badkaret en långstund innan jag ropar in Patrik och han får komma med telefonen för nu känns det ganska ofta. Jag tycker i vanliga fall att bada tar en evighet och jag vill upp nästan direkt, nu kommer det kanske ganska tätt… Patrik är med mig och börjar klocka värkarna. Under hela eftremiddagen har jag sms kontakt med min svägerska. Jag har förklarat läget att jag börjat få förvärkar och hon fick först den första bilden och säger då, bebis på G. Nej nej svara jag gång på gång. Det är bara FÖRVÄRKAR tro mig!

Efter denna bild ringer Elin upp. Ni ska åka in säger Peter. Det var han som under deras fölssoningar som haft kontrollen över värkarna tid ovh frekvens. De börjar bli riktigt nervösa och Elin är under vårt samtal på kanske en halvtimme med mig genom varje värk som kommer väldigt tätt.

Patrik är lika frågande som mig. Va? Har det verkligen startat. Elin och Peter får oss i alla fall att förstå att vi kankse borde ringa in till förlossningen och prata med dem.

20.45 ringer jag till förlossningen som tycker att vi ska packa oss in i bilen och åka från Åmål till Karlstad. Men ta de lugnt. Packat och klart sätter vi oss i bilen, ringer alla och berättar läget. Fortsatt inställda på att bli hemskickade. På vägen kör vi till Kil för att lämna Danzou. Min pappa hade ätit mat och något glas vin och erbjöd sig att fixa så de kunde möta upp oss i Karlstad, men det var onödigt tyckte vi. Vi hinner, vi kommer säkert komma tilllbka och sova hos er.

ca 23.00 kommer vi in på förlossningen och blir väl omhändertagna och välkomna in i en förlossningsal. Vår sköterska konstaterar påväg in att jag har riktigt täta värkar. De lägger en ctg kurva på mig och visst är de täta och starka värkar 1.30-2 min mellan dem. Undesökt och öppen 4 cm! De fråga hur vi ville ha det och vi berätta att vi ville ta allt som det kommer. Barnmorskan fråga om jag ville bada igen eftersom jag upplevde det behagligt hemma. Men det var inte alls samma sak här. Vi han precis få i allt vatten och jag kanske bada 10 min innan jag bestämde mig för att gå upp.

Inne på rummet igen fråga min barnmorska om jag/vi tänkt något på EDA med tanke på att jag aldrig fick chansen att vila mellan de täta och starka värkarna, och jag var helt öppen för att att tesat det sa vi. Trots min nål fobi kom narkosläkaren och runt 01 la de bedövningen. Samtidigt fick jag testa lustgasen för första gången (bästa vännen), de satte på ganska mycket från början och jag blev alldeles hög av gaser. Började svamla och gråta helt borta innan de ens han lägga bedövningen. De fick helt enkelt sänka lustgasen lite. Bedövning lyckades och gav riktigt god effekt och jag fick för första gången på många timmar VILA. Samtidigt kändes det som allt stannade och vi blev tillsagda att äta,vila och sova. SOVA hur ska jag kunna sova.

Tiden gick och gick, Patrik sov i fåtöljen bredvid mig men hur skulle jag kunna göra det? Jag hade inte ont på något vis men jag var spänd och skakade i kroppen, och jag kunde inte slappna av riktigt.

ca 5.00 underökte de mig igen och jag hade inte öppnat mig så mycket mer än till 5-6 cm. vilket jag också förstod att det saktat av p.g.a  EDA. Då satte de ett dropp för att sätta fart på värkarna igen. Jag var ju superladdad för att föda barn nu!
Äntligen börja jag känna lite igen, och det börjar gå fort. Jag ville upp och röra på mig och använde gåbordet allt mer.

Någon gång efter 6.00 berätta de att jag var en riktigt gymnast där inne i förlossnings salen, Barnmorskan hade aldrig sett någon som använt gåbordet så gymnastiskt. Haha.!

(Ursäkta språket) Det börja kännas riktigt nu och jag känner av ett tryck nedåt, jag pratar hela tiden om att jag fiser och snart bajsar på mig. Barnmorskan trodde mig inte riktigt, men anade att här gick det undan ändå och undersökte mig igen ca 6.30. Jo men visst här har det hänt sakert. Du ska se vi får bebis innan vi går hem (7.00) sa hon till sköterskan och log. Jag hade rätt, jag hade börjat få krystvärkar och fick göra som jag kände. De peppade mig hela tiden och jag fick jobba på i mitt eget tempo och tog krystvärk efter krystvärk i min egen tackt och uppmuntrades att det var på rätt sätt. Sedan gick jag gick in i mig själv på något vis.

Börja efter en stund känna att detta tar tid. Jag var trött efter att varit vaken ett helt dygn. Den nya barnmorskan och sköterskan har kommit in och prsenterade sig där någon gång men kopplade bort dem just då. De satte på droppet igen. Jag jobbade på några krystvärkar till. När klockan passerat 8 och jag krystat i 1.5 timme börja det kännas hopplöst och jag var trött i kroppen.

Hela tiden tänkte jag, lyssna på barnmorskan hon vägleder dig, gör som hon säger och det gjorde jag. Sjukt trött! Jag sa flera gånger att innan 9 ska han vara ute! Det kom in någon mer sköterska och de två sista krytvärkarna fick jag hjälp att ”spjärna” emot. Under tiden låg jag där och tänkte,"detta är ingen vattenmelon som alla pratar om, apelsin eller möjligen en grapefrukt". Sjukt vad som far runt i hjärnan bland alla lustgas :) Så säger barnmorskan att jag ska andas mig igenmom detta nu, och en sista gång ta i lite lätt och PLOPP!! 8.22 Han är här!!

Patrik var med mig prcis hela tiden, även om jag stundvis under de nästan 2 timmarnas krystande stängde in mig i mig själv och lyssnade på min kropp så gjorde vi två detta fina tillsammans. Bästa dagen i våra liv!

Vi har fått uppleva det mäktigaste och mest underbara man kan få uppleva. Jag önskar alla skulle få denna chansen. Det är magiskt och jag hoppas jag får uppleva det en gång till. Barnmorskan skrattade åt mig när jag sa ” Detta var inte allas farligt, det vill jag göra om.”