Amning
Amning är inget jag tog föregivet denna gång utan snarare bävade mig lite för hur det skulle gå denna gång. För innerst inne vill man självklart ge sitt barn det bästa. För så framstås amning, det är den bästa näringen för det lilla barnet. Nu vet jag att ersättning är bra även det och Hampus växte upp lika fint på ersättning som ett ammande barn. Men det är just denna innre press. Denna gången önskade jag bara att amningen skulle fungera för att jag så gärna ville. Och jag måste säga att jag har haft sådan tur denna gång. Vi har en bebis som älskat bröstet, förstått grejen ändå den början.
De första månaderna var jag en levande napp, han ville äta och snutta jämt. Jag ser ändå tillbaka på den tiden med glädje, även om det stundvis både var slitsamt och jobbigt för att inte tala om smärtsamt. Utöver de stundena har det varit så mysigt, harmoniskt och lugnt! Jag har kunnat ammat var jag vill utan några större bekymmer. Filip har varit nöjd och go!
Men nu är tiden förbi! I hela 7 månader valde Filip att amma och jag är så tacksam för att vi fick dessa månader. Jag trodde det skulle vara besvärligare och jobbigare att sluta men sista månaden har han själv valt att ebba ut amningen i tackt med att vanlig mat ökat. Det har varit en naturlig nedtrappning och vi båda verkar må gott utav det.
Att han sedan valt att accepterat flaskan som 7månader med både välling och ersättning känns så skönt. Nu kan pappa och Filip äntligen få de där mysiga stunderna tillsammans som jag tror pappa har saknat lite. För visst har det varit mycket mamma och Filip då jag stundvis varit en levande napp.